GEOLOGIN BAKOM ÅKTUREN
Hur Kappadokiens sagoskorstenar och dalar bildades
Dalarna som en quad-safari tar dig genom byggdes inte – de höggs fram. Här är den vulkaniska geologin bakom Kappadokiens sagoskorstenar, kanjoner och färger.
Se fyrhjulingsturer i Kappadokien på GetYourGuide ↗Tre vulkaner byggde platån
Kappadokiens landskap började med eld, inte erosion. Under miljontals år begravde utbrott från berget Erciyes nära Kayseri, tillsammans med Hasandağ och Göllüdağ längre söderut, den centrala anatoliska högslätten under tjocka lager av vulkanisk aska och pyroklastiskt material. Lagren kompakterades till tuff – en mjuk, porös vulkanisk bergart – med hårdare basaltplattor som lade sig ovanpå på vissa ställen. Erciyes, en vilande stratovulkan som fortfarande syns från delar av regionen på klara dagar, anses allmänt vara den främsta källan till ignimbriten som ligger under dalarna en quad-tur färdas genom. Allt som följde – sagoskorstenarna, kanjonerna, grottbostäderna – är berättelsen om vad vatten och vind gjorde med den vulkaniska grunden därefter.
Mjuk sten, hård topp: hur en sagoskorsten bildas
En sagoskorsten bildas när en hårdare stenplatta – ofta en basaltblock som lämnats kvar av ett gammalt lavflöde – vilar ovanpå en pelare av betydligt mjukare tuff. Regn och vind eroderar den blottade tuffen runt blocket långt snabbare än berget under det, så det omgivande landskapet nöts gradvis bort medan en hög, smal pelare överlever under sitt skyddande lock. Med tillräckligt med tid faller så småningom locket, den blottade pelaren eroderar utan skydd, och skorstenen försvinner – vilket är anledningen till att några av Kappadokiens mest fotograferade formationer, särskilt i Love Valley, beskrivs av geologer som långsamt åldrande strukturer snarare än en permanent del av landskapet.
Varför berget byter färg från dal till dal
Tuffen har inte en enda enhetlig färg. Olika utbrott har lagt ner aska med olika mineralinnehåll, och varierande järnoxidutfällningar genom berget ger de rosa, röda, vita och grå nyanser som syns över hela regionen – vilket är precis anledningen till att Rose Valley och Red Valley bär sina namn, och varför samma berg kan se dämpat ut mitt på dagen men glöda vid solnedgången när det låga ljuset fångar upp oxideringen i stenen. Att åka quad mellan dalarna gör detta tydligare än att bara beskåda en enskild plats: färgen skiftar verkligen inom några hundra meter när rutten korsar från ett asklager till ett annat.
Hugget, inte byggt: därför grävde man i tuffen
Samma mjukhet som lät vind och vatten forma sagoskorstenarna gjorde också berget lätt för människor att bearbeta. Nyblottad tuff kan skäras med enkla handverktyg och hårdnar vid kontakt med luft – det är därför Kappadokiens dalar och sluttningar är fyllda av grottbostäder, uthuggna kyrkor och underjordiska städer i flera plan, grävda under närmare tvåtusen år. Flera av dessa uthuggna kyrkor ligger i samma dalar som en quad-safari passerar, inbäddade i klippväggarna intill grusvägarna – en påminnelse om att terrängen som man åker genom för utsiktens skull under mycket lång tid behandlades som byggmaterial och gömställe.
Ett landskap som fortfarande förändras
Erosionen i Kappadokien har inte stannat av. Än idag kollapsar sagoskorstenarna då och då, särskilt efter kraftigt regn som luckrar upp den mjukare tuffen vid deras bas, och nya formationer blottläggs långsamt i takt med att omgivande mark nöts ner ytterligare. Eftersom geologin och den mänskliga historien som huggits in i den är så tätt sammanlänkade, skrevs Göreme nationalpark och de omgivande klippområdena in på UNESCO:s världsarvslista 1985 – en hyllning till både de vulkaniska formationerna och de kyrkor, bostäder och städer som uthuggits i dem. Att färdas genom området på en quad är, på sitt sätt, att rida genom en pågående geologisk process snarare än ett färdigt, statiskt landskap.